65-årigt jubileum
Konserterna och evenemangen kring körens 65-årsjubileum stöddes av MDR-barnkörens vänner. Utställningar, catering och det organisatoriska stödet till konserterna var bland föreningens uppgifter.
Några alumner fick också säga sitt: Intervju med Doris, Carla, Marlis och Veronika.
De känner alla varandra eftersom några av dem sjöng i kören samtidigt (Marlis och Veronika från slutet av 1950-talet till mitten av 1960-talet; Carla och Doris från mitten av 1960-talet/början av 1970-talet, var och en fram till slutet av sin skolgång eller yrkesutbildning).
Vi träffade dem efter allsången för alumnerna, som ägde rum den 7 juni 2015, i MDR-kuben med Mr. Kaiser. De hade alla något gemensamt.
Var och när ägde repetitionerna rum? Kuben bredvid universitetet vid Augustusplatz fanns inte på den tiden.
Vi minns Reichsstraße, i en bakre byggnad (som inte längre finns kvar). Det måste ha varit från slutet av 1950-talet till mitten av 1960-talet. Därefter repeterade vi i många år i "Turmstübchen" (Tornrummet) i kongresshallen nära djurparken. Vi repeterade två gånger i veckan, alltid på måndagar och torsdagar, utöver skolan förstås. Det var ibland tufft att behöva åka spårvagnen hem ensam i mörkret på kvällarna. Väldigt få föräldrar hade bil på den tiden och kunde hämta oss. Radioinspelningar ägde rum på sändningscentralen på Springerstraße och ibland även på Sportforum.
Vilka minnen har du från repetitionerna och din dirigent, Dr. Hans Sandig?
Doris: För mig var Dr. Sandig som en far; han krävde mycket, men vi hade en nära relation med honom och avgudade honom. Carla håller inte med något: Han kunde vara väldigt sträng! Vi var alla rädda för att sjunga solon! Han lyssnade väldigt noga. De andra: Och ingenting fick gå fel under inspelningarna! En gång hostade någon i slutet av en låt, och han bröt ilsket sönder sin taktpinne, minns du? Han var väldigt noggrann; till och med uttalet var tvungen att vara perfekt!
Vilka specialkonserter var du med på?
Vi medverkade i flera framföranden av Zookantaten på 1960-talet, som också spelades in. Några av konserterna ägde rum i Vita salen/Teatern der unge Welt som studentkonserter. Konserter hölls också i Kongresshallen. Vi sjöng också Carmina Burana, som också spelades in vid den tiden. Framförandet av Bondekantaten var särskilt roligt. Den framfördes 1970 med danser på Naschmarkt, som vi hade repeterat speciellt för tillfället.
Och hur är det med tv-inspelningar?
Dessa evenemang ägde ofta rum i Berlin, och bara runt 30 barn fick gå – de bästa, så att säga. Man var tvungen att provspela, och det var specialrepetitioner. Det var höjdpunkter! Vi deltog främst i julprogram, som klassikern "Mellan frukost och stekt gås". Där träffade vi några underhållare som var kända på den tiden.
Vi reste ofta buss runt i Östtyskland för konserter, särskilt under adventssäsongen för julkonserter. Höjdpunkten i Leipzig var julkonserterna i balsalen i Gamla rådhuset, dit våra egna föräldrar också kom. Och Carla minns fortfarande utlandsresan till Bulgarien 1968 mycket väl.
Hur har kören påverkat dig musikaliskt?
Kort sagt: man förblir helt enkelt musikalisk. Vi sjöng alltid senare, till exempel under våra studier. På 70-talet var sånggrupper med folkvisor och politiska sånger populära, och några av oss sjöng med i dem. Och vi tycker fortfarande om att sjunga idag; vi kan helt enkelt många sånger, och många av oss sjunger fortfarande i kör.
Vad skulle du säga att din tid i kören gav dig – förutom att fortfarande vara vänner?
Vi lärde oss att vara punktliga och disciplinerade. Det är viktigt i en kör. Vi fick också sångträning och vårt tal finslipades. Även hållningen lärdes ut – att stå upprätt och rakt, men inte stelt. Så man kan säga att vi lärde oss och upplevde mycket under vår tid i kören, vilket vi alla fortfarande ser tillbaka på med glädje.
Tack för samtalet!
Intervjun genomfördes av JS
Vi träffade dem efter allsången för alumnerna, som ägde rum den 7 juni 2015, i MDR-kuben med Mr. Kaiser. De hade alla något gemensamt.
Var och när ägde repetitionerna rum? Kuben bredvid universitetet vid Augustusplatz fanns inte på den tiden.
Vi minns Reichsstraße, i en bakre byggnad (som inte längre finns kvar). Det måste ha varit från slutet av 1950-talet till mitten av 1960-talet. Därefter repeterade vi i många år i "Turmstübchen" (Tornrummet) i kongresshallen nära djurparken. Vi repeterade två gånger i veckan, alltid på måndagar och torsdagar, utöver skolan förstås. Det var ibland tufft att behöva åka spårvagnen hem ensam i mörkret på kvällarna. Väldigt få föräldrar hade bil på den tiden och kunde hämta oss. Radioinspelningar ägde rum på sändningscentralen på Springerstraße och ibland även på Sportforum.
Vilka minnen har du från repetitionerna och din dirigent, Dr. Hans Sandig?
Doris: För mig var Dr. Sandig som en far; han krävde mycket, men vi hade en nära relation med honom och avgudade honom. Carla håller inte med något: Han kunde vara väldigt sträng! Vi var alla rädda för att sjunga solon! Han lyssnade väldigt noga. De andra: Och ingenting fick gå fel under inspelningarna! En gång hostade någon i slutet av en låt, och han bröt ilsket sönder sin taktpinne, minns du? Han var väldigt noggrann; till och med uttalet var tvungen att vara perfekt!
Vilka specialkonserter var du med på?
Vi medverkade i flera framföranden av Zookantaten på 1960-talet, som också spelades in. Några av konserterna ägde rum i Vita salen/Teatern der unge Welt som studentkonserter. Konserter hölls också i Kongresshallen. Vi sjöng också Carmina Burana, som också spelades in vid den tiden. Framförandet av Bondekantaten var särskilt roligt. Den framfördes 1970 med danser på Naschmarkt, som vi hade repeterat speciellt för tillfället.
Och hur är det med tv-inspelningar?
Dessa evenemang ägde ofta rum i Berlin, och bara runt 30 barn fick gå – de bästa, så att säga. Man var tvungen att provspela, och det var specialrepetitioner. Det var höjdpunkter! Vi deltog främst i julprogram, som klassikern "Mellan frukost och stekt gås". Där träffade vi några underhållare som var kända på den tiden.
Vi reste ofta buss runt i Östtyskland för konserter, särskilt under adventssäsongen för julkonserter. Höjdpunkten i Leipzig var julkonserterna i balsalen i Gamla rådhuset, dit våra egna föräldrar också kom. Och Carla minns fortfarande utlandsresan till Bulgarien 1968 mycket väl.
Hur har kören påverkat dig musikaliskt?
Kort sagt: man förblir helt enkelt musikalisk. Vi sjöng alltid senare, till exempel under våra studier. På 70-talet var sånggrupper med folkvisor och politiska sånger populära, och några av oss sjöng med i dem. Och vi tycker fortfarande om att sjunga idag; vi kan helt enkelt många sånger, och många av oss sjunger fortfarande i kör.
Vad skulle du säga att din tid i kören gav dig – förutom att fortfarande vara vänner?
Vi lärde oss att vara punktliga och disciplinerade. Det är viktigt i en kör. Vi fick också sångträning och vårt tal finslipades. Även hållningen lärdes ut – att stå upprätt och rakt, men inte stelt. Så man kan säga att vi lärde oss och upplevde mycket under vår tid i kören, vilket vi alla fortfarande ser tillbaka på med glädje.
Tack för samtalet!
Intervjun genomfördes av JS
